Januari – Det öppna ölandskapet

När Carl Fries skrev sin serie Sverigeböcker hade han naturtyperna i förgrunden. I syd fanns slätterna, i norr fanns Skogland och fjäll, som en av de fem volymerna hette. De stora öarna i Östersjön fick en egen volym, fast de bara omfattar några små procent av landet. De hör inte riktigt hemma i någon naturtyp. De är världar för sig, vida horisonter under höga himlar. Kanske är det därför som de är så populära resmål – förutom det myckna solskenet förstås, som Katarina Saltzman påminde oss alla om i sin fina doktorsavhandling om Öland, Inget landskap är en ö, framlagd i Lund 2001.

Jag har varit sommarölänning sedan sommaren jag fyllde fem. Farfar och farmor köpte huset, ett enkelt torp utan källare. På knuten under tegeltaket hänger vildmannen med sin klubba, Lapplandsvapnet för att markera var vi kom ifrån. Öland var långt borta, två dagsresor med Amazonen.

På väggen i köket hänger ett färgfotografi av huset och de omgivande ägorna. Det är taget från luften år 1965. Sådana bilder hänger i många hus. Det slående är hur mycket grönare det blivit på ett drygt halvsekel. När farmor och farfar kom till ön gjorde de som många sommarölänningar, planterade häckar och fruktträd. De ville skydda mot insyn och skapa en känsla av närhet och intimitet som skilde sommarhuset från produktionslandskapet runtomkring. På fotot från sextiotalet  syns dessa strävanden ännu bara som späda sticklingar. Lönnen framför brunnen har kommit upp ett litet stycke; idag är den ett mäktigt träd.

Hela ön har blivit grönare. Vart man färdas växer det gröna högre och tätare. Ett stycke norr om där vi bor finns Södra Greda lövängar, det landskap som mer än något annat älskades av Carl Fries. Det var förut en vanlig landskapstyp i stora delar av södra Sverige och även på Öland. Hamlade lövträd och hävdad äng där hö och löv togs till vara som vinterfoder i en intrikat och ekologiskt klok ekonomi.  Nu ligger sedan lång tid istället ensilagebalarna i sina vita eller rosa plastomslag på trädlösa fält kring vägarna, medan den gamla hävdens landskap intas underifrån av vegetationens enträgna fotsoldater.

Den som idag vandrar i lövängarnas växling av ljus och skugga lägger framförallt märke till hur ovanligt detta landskap är. Det är verkligen det öppna landskapet, i motsats till det slutna, mörkt igenvuxna.

Södra Greda löväng

Ändå befarar jag att många när de hör bonderörelsens och Ulf Lundells bekanta ord tänker mer på det funktionsuppdelade landskapet, där vissa ytor skördas i stor skala och där det inte finns plats för ett enda träd.

Igenväxningen pågår också på alvarmarkerna. Den går långsammare där, men den sker obevekligt, och sänder ett budskap om att det mesta av vår jord är en hävdad jord. Bete och hävd har format landskapet på de stora öarna i Östersjön. De påminner på så sätt om många öppna landskap i världen, prärier, alpängar, Asiens böljande fält. Vi tänker gärna på dem som naturlandskap, men människor är med och formar dem sedan tusentals år. Till och med regnskogarna och djunglerna, som vi lätt tänker oss som formade av vilda urkrafter, är hem för människor som tecknat sina märken i dem och genom jakt och fångst påverkat deras komposition i oräkneliga generationer.

Valsnäs sjömarker

Sommarölänningen formar sig sin egen värld bakom syrener, päronträd och omgiven av högresta stockrosor och täta snöbärshäckar. Det är kanske mänskligt, men det är också en föreställning om ledigheten som tar sig dessa uttryck, en idé om att man på sitt torp ska kunna vara sig själv, halvklädd, halvliggande, osedd, kanske heller inte behöva se ut; sakna överblick och därmed ansvar, eftersom man är på semester, detta ord från det socialt ordnade 1900-talet. Det är grönskans stora löfte: jag, till mig själv.

Men med årens gång kan jag alltmer sakna det öppna landskap som formades av tidigare generationer. Då stenmurarnas tysta geometri låg synlig som ett vittnesbörd om mödorna som gjort jorden brukbar mellan sundet och strandmaderna.

Genom de små torpfönstren såg jag som barn alltid solen gå ner i nordväst under sommarveckorna. Numera är dess röda ljus filtrerat genom krusbär och hagtorn. Vindkraftverkets rytmiska sus och svepande rotorbladsskugga gör mig inget. Men jag minns med längtan det mjuka röda ljuset då dagen svalnar. Samma ljus som belyste farmors rygg då hon, ofta gnolande, diskade efter middagen i baljan ute vid det faluröda planket. Kanske gnolade hon så gärna eftersom solen värmde henne så skönt på ryggen, i den stund då dagen svalnade.

SVERKER SÖRLIN

Författare och professor i miljöhistoria vid KTH. Senaste bok: Antropocen – en essä om människans tidsålder (Weyler).

 

Dela

Kommentera

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.