Februari – Dyningar i sundet

Havet. Träsnitt Eva Forsberg

Februarimorgnarna smyger sig fram allt tidigare för varje dygn, omärkligt om man räknar dag för dag, men almanackan noterar strikt metrologiskt. Jag går från mitt boende i den västra kanten av den djupa Bödaskogen ner mot Kalmarsund, det är en kort morgonvandring, jag gjort mest varje dag ända sen min barndom och fram tills nu och mina sista år.

Jag har förändrats mycket, landskapet mindre. Enbuskarna finns där, kalkstenshällarna ligger där och den höga landborgsbranten väntar på mig. Den påtagliga förändringen består mest i att den slingriga kustvägen, som förr var grusväg nu är oljegrusbelagd, men det är människoverk.

Det har varit nordostlig storm för några dagar sen. Idag har vinden mojnat betydligt, men dyningarna som stormen skapade fortsätter att rulla in som dova, vandrande åsar, och just för att sundet nu är ganska lugnt verkar de ännu mäktigare och gåtfullare.

Det är som om de hade ett eget liv, en egen kropp, ett innanmäte och tankar jag inte förstår. De skrämmer mig, jag har en viss erfarenhet om vad som kan hända i ett nära möte med dem, om inte vaksamheten är med. Men nu står jag på landborgskrönet och har ett behörigt avstånd till dem när de krossas i praktfulla kaskader mot hällkanten. Jag har råd att betrakta dem som ett skönhetsfenomen och låta fantasin följa med i deras egna rörelser.

Det var delvis då den här dikten kom till.

Dyningarna

Vad är det ni gömmer

och ständigt på nytt försöker dölja

 

Eller är det så att ni helt saknar hemligheter

och att ert döljande

är något jag inbillar mig

men varför då ert dova ljud

som inte är ett brus i vanlig mening

inte ett hostande som vågorna

 

Ni liknar gamla krönikelegender

när ni reser över vatten vars enda fäste är horisontens

och de drunknade ni tar hand om

slänger ni som förbrukat material på er egen soptipp

 

Men så nära har jag ändå stått er

att jag tyckte mig tvivla på min egen föreställning

inte var det människoröster jag hörde

då ni reste er mot stranden och dök mot bottnen

inte heller djurens

men något som liknade parningsskrik

eller de oklara ljuden då en ny stad byggs

med slamrande redskap och utopier

 

Och längre ut där ingen strand finns

och inget drunknat kommer tillbaka

där ni kröker era ryggar

som sökte ni lyfta jordens egen tyngd djupt inne i er

 

Så omåttligt och fullt av skrämsel

bortom det vi kallar människa

och ändå så nära

som då de älskande utplånar sig i varann.

 

Dikten ingår boken ”I grenverket” av Lennart Sjögren som utgavs 2019 på Albert Bonniers Förlag

Bilden ”Havet nr 2” är ett träsnitt (90×100 cm) av Eva Forsberg från 1979.

 

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.