Maj – Möte på Jordtorpsåsen

Jag hade tänkt skriva något helt annat. Om Ölands fantastiska träd till exempel. Men så idag gick jag min favoritrunda till Jordtorpsåsen. Jag gick i sol och frisk vind, genom det stilla hässlet och kom upp i motlutet till åsens solbadande och gräsgröna krön.

Det var då det hände. Jag mötte Våren! Helt fantastiskt. Hon bara var där i backen.

”Hej”, sa jag, för något måste man ju säga. Våren svarade med ett blommigt leende. Där fanns värme, men samtidigt lite kyla – vårlig nattkyla nästan. Hon såg lite stressad ut.

”Du verkar ha bråttom”, sa jag.

”Ja, det är klart, svarade Våren. ”Sommaren är redan på väg, hon kommer allt tidigare och tidigare, men jag måste bli klar med mitt”.

”Men du får väl mer tid från andra hållet”, försökte jag. ”Gubben Vinter tycks ju avvika allt tidigare”.

”Nej, nej, nej… Den gubben litar jag inte på”, sa Våren bestämt. ”Jag kommer när jag ska komma. Det är Sommaren som ändrar på allt”.

”Kan du inte säga åt Sommaren att vänta lite då?” undrade jag.

”Nja”, sa Våren. ”Jag vill inte tjata på henne. Det är inte hennes fel egentligen. Den stackaren har drabbats av något, någon sorts feber, ett förhöjt läge ungefär. Jag vet inte vad, men det jagar iväg henne från söder”.

”Vi människor kallar det för klimatförändringar, och det är väl vi som ställt till det”, sa jag. Lika bra att erkänna. Jag var säker på att hon hade läst FN-rapporterna och hört Greta tala. De borde vara intressanta för Våren, tänkte jag. Men det verkade inte som om hon kände till klimatkampen. Det enda hon sa var:

”Ja, inte vet jag. Jag jobbar ju i gåvobranschen, så det där med orsaker och skuld vet jag inget om. Allt jag vet är att det blir mer och mer bråttom”.

”Men”, sa jag. ”Vi är många som tycker att du redan nu passerar oss för snabbt. Tiden räcker inte till för oss heller. Vi tycker om dig och det du gör och skulle vilja ha dig hos oss lite längre. Innan Sommaren kommer. Kan du inte prata med henne och…”

Smickret hjälpte inte.

”Kom inte med det där igen”, avbröt Våren med aprilfrost i rösten. ”Det där har ni människor gnällt om så länge jag kan minnas. Men mer tid hjälper er inte. Du glömmer att jag är tid. Årstid! Era poeter tycks begripa det, de talar om ’vårens tid’. Det är jag det! Tar du vara på tiden så är det mig du ägnar dig åt. Ägnar du dig åt mig så tar du vara på tiden. Så enkelt är det”.

Hon började komma upp i varv, märkte jag. Det blev rena våryran när hon fortsatte:

”Ditt problem är att du tar mig och min tid och gör något annat med den – ofta någonstans där inte jag är. Aktiviteter, som ni kallar det. Att det ska vara så svårt att fokusera! Jag är här omkring dig, i luften och ljuset och backarna. De år jag har dröjt kvar lite längre har ni bara gjort ännu mer annat och så gnällt som vanligt efteråt.”

”Ja, ja, ja”, sa jag och försökte avvärja anfallet. Hon har rätt, eller hur? Jag kände ett behov att visa att jag höll med: ”Jag förstår vad du menar: Carpe Diem! Fånga dagen. Att vara här och nu är svaret”.

Våren såg på mig, inte särskilt imponerad, och suckade lätt:

”Det finns naturligtvis inget svar. Tiden fortsätter att gå, precis som du och jag. Frågan lever därmed vidare. Det enda du kan göra är att leva med den. Ni människor ska alltid ha svar, alltid välja sida, alltid ta ställning. Det går väl bra när det handlar om alla era prylar och sysslor. Men när det gäller din tid finns det inget antingen eller. Tiden bara är! Så – att vara är själva frågan. Förstår du?

Det gjorde jag kanske inte fullt ut, men jag nickade. Man vill ju vara artig. Jag behövde fundera på det sagda ett tag och vi kunde ändå inte stå där på åsen hur länge som helst.

Vi skildes åt. Våren log sitt blomleende, vinkade med armen som en nyutslagen oxelkvist gungar i vinden och vandrade bort mot Nötbrunnskärret.

Jag stod kvar i backen. Var nog lite tagen av mötet, allt det sköna, men också av det sagda. När hon gått en bit, så stannade Våren, vände sig om och sa:

”Du. När du möter Sommaren – hon kommer snart – så hälsa från mig och berätta för henne om de där klimatförvärringarna du nämnde. Och då kan du berätta vad ni tänker göra åt det också, för det måste du ju veta då. Du får all min tid för att hitta ett svar på den frågan.”

Sedan gick Våren upp i landskapet.

Så var mitt möte och det här måste jag naturligtvis berätta för dig. Det där med träden får vi ta en annan gång.

 

Bo Jansson

 

Dela

Kommentera

One thought on “Maj – Möte på Jordtorpsåsen

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.