Det var en marsdag i början av 1970-talet. Med min traktor körde jag ut massaved från skogen och staplade på landborgen ned mot Kalmarsund. På den tiden var jag fårbonde i mindre skala och skogshuggning om vintern fanns med i försörjningen. Sundet var djupt klarblått, en bris från sydväst skapade ett lätt skum på vågorna och däröver brusade flyttfågelsträcken pa väg mot norr, mest var det alfågel och ejder. De olika lockropen fyllde luften.

Det hela panoramat blev nagot av en utmaning, livets outtröttlighet vällde fram, jag var själv fortfarande ganska ung och drogs med i utmaningen. Marsdagen kom fram och lämnade mig dikten, på kvällen skrev jag ner den.

Lennart Sjögren

De flyger norrut om vårarna
de bygger åt sig ett hus av sång när de drar fram
längs kusterna
därinne i det skimrande rör de sig mot sommaren.

I mars när isarna ännu är kvar kommer de
i maj när björkarna ljusnar fortsätter de
de förvandlar våren till ett rop
en matta av grönska
för de med sig
de formar sina liv till girlander
och de tysta stränderna väntar på dem
som funnes en lång överenskommelse dem emellan.
De söker inget mål
de har fötts med det inne i sig, de följer en väg före dem
och vattnet blir till en brunn som sjunger.

Hur skall alfåglar beskrivas?
De är blå morgnar
där snön smälter i solen.
Ejdrarna i det tungt klargröna
och kniporna som vesslesnabba jagar vattenspegeln.
De långa nätterna och deras tysta sömn
vaksamheten som inte lämnar dem ens då
deras fruktan
och grenarna i blodomloppet
som sakta blir ett stelt träd
när de hopskrumpna av hunger inväntar sin arktiska död.

De öppna vattnen som ännu dröjer.

Vad har vi med fåglar att göra i det här seklets slut?
— För att deras nätter är våra nätter
och för att vi söker ett öppet vatten!

Därför att de ständigt kommer tillbaka,
de skjuts i flykten — de kommer tillbaka
de luras av det förrädiska och dör i tusental
— de kommer tillbaka.

De kommer tillbaka så som gräset kommer tillbaka
och så som de utbombade städerna kommer tillbaka
och så som drömmarna om friheten och de hemliga
mötena
kommer tillbaka.

När vilar de? När hämtar de mod?

Det är som flyger de tvärs genom döden –
mot alla prognoser. Och luften själv bär dem.
De kommer redan i soluppgången
då är det som prövade de sina rop ut mot världen
och det är som om inget funnits före dem
då är deras liv helt osannolika
och ännu i kvällen bär de nya öar med sig
och det är som inget ens vore påbörjat.
De omkommer som vi
och som vi nedisas deras liv
deras bo plundras.

Men
det är inte de som flyger där
det är en förhoppning som orden ännu tvekar inför
det är en vild krans av glädje
och livet drömmer sig fram genom den.

De klara fläckarna i deras vingslag
redan bär de juni i sitt släptåg
och kvällarna som alltmer dröjer,
nu spänns ett fint nät av sång över vattnet
och inlandets fåglar möter dem.

De vet inget slut
eftersom de inte visste någon början.
I sina vingar lever de.

Därför berör oss fåglarnas liv.

 

Dikten är tidigare publicerad 2020 i boken “Havet” av N/L:s poesibibliotek.