Nattyxne

Över dig, yxne, älskogsört,
susade Veneris flyende skört,
daggen som lopp av den vita foten
göt dig i roten
sin vårliga vört. 

Daggig hon kom av de långa hav,

daggig av lundarnas färska sav, 

glidande sakta i tungelnatten

nyckfullt in mot de späda vatten,

sjönk som en svan

ned mellan kasdun och baldrian.

 

(Erik Axel Karlfeldt 1906)

 

---

Går det att förbli oberörd av de ljusa midsommarnätterna? Jag tror inte det. Inte för den som med öppna sinnen möter livet i det öländska landskapet. Ljuden, färgerna och dofterna når in i känslornas finrum, rakt in i vår sinnlighet. För Karlfeldt var nattviol älskogsörten framför andra, Venus egen blomma. I dikten Nattyxne låter han den romerska kärleksgudinnan, född ur havets skum, glida fram i natten och sjunka ned mellan kasdun och baldrian. Symboliken knyter an till Sandro Boticellis berömda tavla ”Venus födelse” från 1484 där Venus seglar in på ett musselskal till en strand med kasdun. Kasdun är ett äldre namn på kaveldun. Baldrian syftar på vänderot som sedan länge använts i medicinen.

Föreställningen om orkideérnas erotiska laddning går åtminstone tillbaka till medeltiden. Samuel Liljeblad (1798) skriver i sin flora om orkideérna att ”Rötterna äro stärkande och födande: tros hysa någon retande kraft In Venerem”. Nattviol och andra arter med testikelliknande rötter hade lokala och folkliga namn som Ståndört, Sängietröst, Mansstyrckia, Ståndpers, Meesört. Det är lätt att förstå att de namnen helst gömdes och glömdes när flororna skrevs i det puritanskt präglade 1800-talet. Nu talar vi istället om St Persnycklar, Adam och Eva, Johannesnycklar osv.

Juni är också den månad då stickmyggorna kan bli ett plågoris. Men det gäller nog mera på fastlandet. Här är det ovanligt att mygghonorna blir så talrika att vi tvingas gå in. När vi äntligen får de där ljusa, ljumma och lugna kvällarna så är det som regel förbluffande myggfritt. Iallafall på större delen av ön. Honorna behöver blod för att ge liv till sina ägg. Hanarna suger inte blod. Deras mundelar duger bara till att suga upp vatten och energirika växtsafter. I våra större vattensamlingar kan stickmyggornas larver inte överleva. När de hänger i vattenytan och äter plankton blir de enkel föda för mängder med dykarskalbaggar, buksimmare, trollländelarver och andra glupska rovinsekter. Och eftersom maj brukar vara varm och nederbördsfattig blir stickmyggornas skuggiga småpölar snabbt uttorkade. I år försvann pölarna redan i april.

Den här tiden fylls det på med ungar av allt fler arter. Hårt arbetande föräldrar hinner inte eller tycks inte bry sig så mycket om oss andra, ofarliga grannar.  Rådjursgeten som brukar äta av våra trädgårdsväxter födde i år två kid. De kommer nu att följa sin mor  till det blir dags att lämna hennes revir nästa år och söka upp ett eget hemområde.

Under dagarna ligger rådjurskiden tysta och gömda på olika ställen. Men det händer att de blir så hungriga att de inte bara kan hålla tyst längre. Då ropar de på geten med ett lite fågellikt, envist upprepat klagoljud. Längre fram i sommar blir geten brunstig igen och kommer då att para sig med bocken som redan nu smyger runt i grannskapet. Hos rådjuren avstannar embryoutvecklingen efter befruktningen. Först i vinter skjuter tillväxten fart i samband med att embryot fäster i livmodersväggen. På så sätt kan kiden födas lagom till det dukade junibordet.

Knappt två veckor före midsommar lämnade gravändernas ungar sina bon i stenladugården. Trots att det är en dryg kilometer ner till vattnet så väljer föräldrarna att häcka i husen. Som regel går de ned till havet i samlad tropp tidigt på morgonen. Men i år var det en unge som, på förmiddagen, påkallade uppmärksamhet genom att pipa ynkligt och övergivet.

Eftersom skatorna också har ungar som gillar att äta upp andras ungar kändes det bra att försöka ge gravandsungen lite hjälp på vägen. Den lät sig inte alls övertygas om det lämpliga i den idén. Den föredrog att gå själv. Färden var mycket målmedveten och riktad mot öster, mot havet. När den stötte på hinder valde den som regel att följa hindret mot norr till dess att färden åter kunde fortsätta österut. Jag vet inte om den återfann sin familj eller artfränder. Vid havet väntade givetvis nya glupska typer. Oddsen är nog ganska små för den här kavata ungen.

Nere vid klapperstranden blommar odört. Det är tvåårig växt som är en  bladrosett under sitt första levnadsår. Om den blir tillräckligt stor går den i blom under det andra året. Odört liknar hundkex men är mer högvuxen, mörkgrön, rödfläckig och blommar först när hundkexens blomning är över.  Hela växten är dödligt giftig. Den innehåller ett nervgift som förlamar musklerna och stoppar andningen. Eftersom den både luktar och smakar illa är det liten risk att någon av misstag blir förgiftad av odört.

Försommaren är förvisso fylld av sinnlighet och fruktbarhet, men odörten påminner oss om vår dödlighet

– Memento mori