Oktober – Det kulturella och historiska värdet av öländska våtmarker

Jag tänkte här rikta uppmärksamheten till de historiska och kulturella värdena i våtmarker. Som gammal ”skådare” har intresset för just de biologiska värdena på ett självklart sätt funnits med länge, allt sedan mina första besök vid Asköviken utanför Västerås i början på 1970-talet. Senare kom även det öländska fågellivet och öns våtmarker in i mitt medvetande via en mängd resor med Västerås Ornitologiska Klubb. Efter att ha läst Bengt Bergs bok, Ölandsmyren, blev jag också mer medveten om vilka negativa konsekvenser utdikningar av våtmarker hade på fågellivet, den biologiska mångfalden och landskapsbilden i stort.

Hur som helst, med tiden har jag främst ägnat mitt liv åt arkeologi och äldre tiders landskapsutnyttjande; vad som orsakade olika former av bebyggelseförändringar och vad som orsakade jordbrukslandskapets förändring över tid. Särskilt har detta gällt det öländska odlingslandskapet som jag försökt sätta in i ett större europeiskt historiskt och arkeologiskt sammanhang. Men alltså, så som varandes arkeolog och kulturhistoriker, ska jag här lyfta fram något om våtmarkernas stora symboliska betydelse i äldre tiders kulturella och religiösa sammanhang.

Långt fram i tiden har de öländska våtmarkerna, mossar och träsk, haft en stor ekonomisk betydelse för bönderna på ön. Särskilt då det gällde att skaffa foder till de vinterstallade djuren, d v s som sidvallsängar, men också fisket var av ganska stor betydelse i äldre tider, i ett flertal av dessa många och förhållandevis små och grunda vatten. Våtmarkerna hade alltså i äldre tider ett stort ekonomiskt värde både för djurhållningen och mathushållningen hos befolkningen på ön. Jakten på rastande och häckande fåglar har också länge varit betydande i och kring dessa. Våtmarkerna ingick som betydande och viktiga element i den äldre tidens jordbruksekonomi och -landskap, vid sidan av åkermarkerna, ängarna och betesmarkerna. Men allt detta fick emellertid ett abrupt slut i och med den stora utdikningshysterin under slutet av 1800-talet och i början av förra seklet, då ön åderläts på, i stor sett, allt sitt synliga färskvatten. Vid den tiden hade också flera andra delar av jordbruksekonomin förändrats väsentligt, med en stark fokusering på spannmål och åkermarker, där boskapsskötseln och ängsmarkerna istället fick stryka på foten.

Men går vi längre tillbaka i tiden, före medeltiden och kristendomens införande, så var de ekonomiska förhållandena delvis annorlunda, men vad gällde människans syn på landskapet i stort, och i synnerhet på våtmarkerna, så var deras relation till dessa mycket olika. För det står nämligen klart att för de forntida öländska jordbrukarna utgjorde landskapet i sig inte endast den ekonomiska resursen för deras fysiska existens, utan var också en del av deras identitet, historia och minne. Landskapet var också för dem metafysiskt impregnerat, där människorna verkade i en outgrundlig och vördnadsfull miljö, som också gick att påverka via särskilda ritualer utförda på och i olika delar av landskapet.

Överallt i det förkristna Europa betraktades många våtmarker (sjöar, mossar, kärr, floder, källor och brunnar), vid sidan av vissa berg, uddar och halvöar, grottor och speciella öar som ingångar/tröskelplatser till den andra världen, d v s heliga platser där man kunde komma i kontakt med det gudomliga och möta gudarna. Alltsedan slutet av stenåldern och fram till att kristendomen fick ett starkare fäste har människor offrat och deponerat föremål, djur och människor i framför allt olika våtmarker över hela Europa, och enligt keltisk, germansk, nordisk, slavisk, baltisk och samisk mytologi sågs just våtmarker som ett slags tröskelplatser mellan den mänskliga ”reella” världen och den andra metafysiska, gudomliga världen. Våtmarkerna utgjorde därmed oerhört viktiga platser och element i det dåtida kognitiva landskapet. Därför är det inte så märkligt att t e x majoriteten av Europas floder är namngivna efter olika gudomliga väsen, framför allt gudinnor. Även en stor mängd europeiska sjöar och andra våtmarker har ett gudanamn i namnets förled. Likaså, här hos oss, var en stor mängd våtmarker, enligt den nordiska mytologin, främst relaterade till kvinnliga gudomar. Några av gudinnorna sägs också uttryckligen ha bott och verkat i dessa. Till exempel Frigg, Odens hustru, residerade i Fensalir (’sankmarks-/kärr-salen’) och gudinnan Sága bodde i Sökkvabäkkr, där hon drack och festade med Oden. Likaså bodde de tre nornorna (ödesgudinnorna) i en brunn, Urdarbrunnen, under världsträdets rötter. Ett stort antal av dessa europeiska heliga våtmarker har varit föremål för rituella deponeringar under flera sekel och i flera fall under flera tusen år. Ofta har det varit fråga om mycket exklusiva föremål som deponerats, och i många fall har föremålen aldrig varit i bruk innan de offrats, utan har tillverkats just för att blidka gudarna. Det kan t ex röra sig om stora välslipade flintyxor, processionsyxor i brons, eller som i fallet vid Skedemosse på Öland, otroligt fina ormhuvudringar i guld.

Armringar i guld från Skedemosse

Armringar i guld från Skedemosse Foto: Ulf Bruxe Statens Historiska Museum Medgivande enligt CC BY 2.5 SE mis.historiska.se/mis/sok/bild.asp?uid=15252&page=1&in=1

Om vi så då tittar lite närmare på Ölands våtmarker kan man konstatera att åtminstone 20 av öns våtmarker varit föremål för rituella depositioner, alltsedan slutet av stenålder och fram till tidig kristen tid vid 1100-talets slut.

Figurtext: På denna karta finns samtliga våtmarker på ön markerade så som de såg ut innan de stora utdikningsföretagen på 1800- och 1900-talen fullständigt raderade ut dem. På kartan har de våtmarker där rituella depositioner blivit funna markerats med grå färg, övriga är svarta.

De flesta av de nu kända deponeringarna på ön, vad vi vet idag, härrör emellertid från bronsålder och järnålderns olika tidsperioder. Den mest kända platsen är Skedemosse som Ulf Erik Hagberg undersökte på 1960-talet, där mängder av både djur (främst hästar) och människor, vapen, hästutrustning och guldföremål offrats i den dåtida ganska stora sjön på den mellersta delen av ön. Det har också länge varit den enda av alla dessa som varit föremål för någon större arkeologisk undersökning. Ytterligare en sådan offermosse undersöktes nyligen i Löts socken, där bl a offrade hästar påträffades. Alltså, det är endast en mycket liten bråkdel av våtmarkerna som har undersökts hitintills. Samtliga fynd från de övriga kända våtmarkerna har tillkommit av en slump, då lantbrukare funnit dessa, dels i samband med själva utdikningsföretagen eller senare då de utdikade ytorna blivit brukade med plog. Det finns en mycket stor variation av fynd från de öländska vattendragen; sten- och bronsyxor, arm- och halsringar i brons, silver och guld, vapen från järnåldern, delar av båtar och andra träkonstruktioner, ex bryggor, samt även delar av vagnar har hittats.

Armringar i silver från mosse i Böda socken

Bevaringspotentialen för organiska material, som ex trä, är generellt sett mycket god i våtmarkernas syrefattiga förhållanden. Dessutom kan det finnas uråldriga fasta fångstredskap kvar i vattendragen, som i fallet Skedemosse, där s k katsor (fångstredskap för gäddor och andra större fiskar) från bronsåldern upptäcktes. Detta är verkligen något man måste beakta då man återställer våtmarker i framtiden. Risken finns annars att detta mycket värdefulla och oersättliga material går förlorat för all framtid och det vore en katastrof som inte går att reparera på något sätt! Tyvärr tycks detta redan ha skett på ön vid de senaste årens restaureringar, eftersom ingen arkeologisk kompetens har varit närvarande vid sådana företag, än så länge. Jag kan inte säga eller uppskatta hur mycket som redan kan ha blivit förstört, men i fallet Frösslunda mosse är det ändå uppenbart att arkeologiskt material blivit spolierat. Här fann man nämligen för längesedan ett ekerhjul i trä som daterats till folkvandringstiden (500-talet). Ekerhjulet finns numera på Forngården i Borgholm. Resten av denna vagn måste rimligtvis ha funnits kvar i mossen och kunde, om man hade beaktat detta, räddats till eftervärlden. Sannolikt har det varit fråga om en vagn som användes inom fruktbarhetskulten – en vagn som drogs runt i en bygd med bilden av en gudinna eller en person som fick personifiera gudinnan och som sedan gömdes i en mosse – och som omnämns i olika källor, bl a av den romerske författaren Tacitus 98 e Kr. Tyvärr får vi aldrig vet det nu. Som sagt vi kan inte låta detta ske igen. De kulturhistoriska arkeologiska värdena kan finnas kvar eller de som finns kvar måste räddas till eftervärlden!

Jag är naturligtvis helt inne på att den biologiska mångfalden måste räddas och förbättras via restaureringar av våra gamla våtmarker på Öland, men det finns ingen anledning att göra det på bekostnad av vår gemensamma kulturhistoria. Det vore endast snålt och dumdristigt, något som kommande generationer inte kommer att förlåta oss för.

Idag är det också mycket lättare, att med olika moderna metoder avsöka, scanna och med markradar finna olika konstruktioner, föremål i våtmarker, vilket gör att det på ett förhållandevis enkelt sätt går att lokalisera och rädda dessa kulturlämningar åt eftervärlden. Alltså, det finns varken brist på kunskap var dessa kulturhistoriska skatter finns eller kan finnas, eller metoder att undersöka och rädda dem. Det gäller bara att använda dem.

Jan-Henrik Fallgren

Dela

Kommentera

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.