Fredagen den 16 augusti 2019, starten på det nya. Min barndomsvän Aster Törnblom och min syster Helle Kvamme tog mig med över Ölandsbron. Jag förstod inte då att det var början på en omfattande personlig resa, en förändringsprocess som var där med sin närvaro och som jag bara behövde ge tid, förstå och följa. 

Sedan dess har mina fredagar varit fyllda med upplevelser från det öländska landskapet. Upplevelsen har präglats av allt från den lilla personliga skalan i landskapet till det stora världsomspännande uttrycket tillsammans med konstnärer, arkeologer och biologer. Vissa vandringar har varit tysta andra fyllda av konstuttryck, sång, dikt, musik, rörelser, iakttagelser. Vi har vandrat genom konsten, längs stränder, in i Mittlandet. Landskapet, människor och djur har gett varje vandring sin egen berättelse, gett nya erfarenheter, tankar och perspektiv. Vi har vandrat och fördjupat oss i kommunikation genom våra sinnen. Personer har deltagit från flera platser samtidigt i Sverige och på Irland. Önskan att upptäcka mer och fördjupa relationen med detta mångskiftande och rika landskap har förstärkts. 

Tidigt släppte jag kraven på mig själv att lära mig alla namn eller försöka förstå allt om de olika naturmiljöerna, det var för stort. Jag ville vara fullt ut i upplevelsen av landskapet, inte i dokumenterandet eller samlandet. Jag ville bara vara en del att detta stora. Efter hand, vandring efter vandring, har jag fått en relation till många av dem som lever i strandzonen och i skogen.

Figur: Lammöron i Sandvik fredagen den 25 oktober 2019. En av mina favoritväxter och den lenaste växten som jag känner till. Den har även valt min stentrappa som växtplats. När Lammöron blommar är den välbesökt av bin och humlor och jag stannar upp för att höra det intensiva surret. (Foto: Kristina Kvamme)

Då, före 2019, hade jag ett stressigt arbetsliv som naturmiljökonsult. Ekvationen att arbeta under långvarig stress och samtidigt verka för ett hållbart samhälle gick inte ihop. Hur kan en mus springa i ett ekorrhjul och samtidigt tänka på hur samhället ska byggas långsiktigt? Jag kände att jag blev ensam i frågeställningar som var svåra att lösa och fångad inom invanda mönster där förändringsviljan gav upphov till mer stress än kraft till verklig handling. 

Figur: Erosionsbrant vid Sandbergen fredagen den 14 januari 2022. Foto: Kristina Kvamme

Men livet förändrades den dagen, fredagen den 16 augusti 2019. Genom landskapet lär jag mig att ta mina rädslor på allvar. Att våga stå kvar i svåra situationer och möta det som behöver mötas. Att vi liksom naturen inte kan eller bör vara flexibla, men vi behöver anpassa oss till det livsutrymme som förutsättningarna ger. Trädkronor sträcker sig mot ljuset, gul lav sprider sig i fuktstråk vid stranden. Jag lär mig i vandringarna att vända mig mot solen och välja att gå där jag kan gå. Vägen genom landskapet har trampas upp av många före mig. 

Figur: Fårstig genom Valsnäs kulturlandskap som vi följer den 26 juni 2020. Jag tänker på hur smal och vältrampad en fårstig är till skillnad från kors stig. Jag växlar spår funderar på resan genom livet, personer som gått före mig, som inspirerar. Foto: Kristina Kvamme

Människor och djur har en förmåga att snabbt uppfatta det farliga, främmande. Vi går in i akuta rädslobeteenden som ska hjälpa oss att ta oss ur den akuta situation som skapar rädslan. Dessa rädslor är helt motsatt den känsla av eufori och trygghet landskapet kan erbjuda när vi känner samhörighet genom relationen till varandra, djuren och växterna men även till himlen, stjärnorna  och världsalltet. Det är i den känslan som vi kan mötas, sträcka ut en hand och göra skillnad. Respekten för varandras livsutrymme och behov kan hjälpa oss att göra de val vi behöver göra för oss själva och varandra. 

Öland har unika möjligheter att genom landskapet ge näring till omställningsprocessen inte bara på Öland men både nationellt och internationellt. Den biodiversitet och mångfald som Öland erbjuder ger unika möjligheter. 

För mig personligen har jag fått uppleva fantastiska fredagar i landskapet. Omfattningen av hur det förändrat livet och gett en ny kompass till en ny riktning står jag förundrad över. Vart resan bär vet jag inte ännu, men jag är nyfiken och ser med tillförsikt på allt det nya.  

Figur: Att lyssna på jorden. I utmarken tillsammans med Helle Kvamme Foto: Helle Kvamme

Kristina Kvamme